Redan under 1800-talet talades det om att vapenutvecklingen skulle göra att
framtida krig drabbade de inblandade ländernas hela yta och hela
befolkningar.
Den som sannolikt myntade begreppet "Det totala kriget" var general
Erich von Ludendorff, som skrev en bok med titeln "Der totale Krieg" år 1935.
Mest känt blev begreppet dock genom den tyske propagandaministern Joseph Goebbels, som i ett tal i februari
1943 använde uttrycket "Der totale Krieg" som beteckning på den fas av kriget som Tyskland stod i
begrepp att ge sig in i.
I korthet innebär begreppet det totala kriget att hela länders yta och befolkning
utsätts för fientliga angrepp, något som mycket riktigt drabbade flera länder
under andra världskriget, Tyskland i synnerhet. Orsakerna till detta står, som
redan nämnts, att finna i vapenutvecklingen.
Snabbare stridvagnar, motoriserade förband etc. innebar att landkriget under
1900-talet kunde
röra sig över mycket större ytor än tidigare. Även i forntidens krig förhärjades de
landområden där kriget drog fram, och civilbefolkningen drabbades hårt, men de
drabbade landområdena var mycket mindre.
Utvecklingen av bombflyget under 1900-talets första hälft ledde också till att områden långt från
landkrigets härjningar kunde utsättas för mycket kraftiga fientliga angrepp. I Tysklands
fall kunde hela städer bli mer eller mindre totalförstörda genom allierade
anfall med över ettusen bombplan i ett enda bombangrepp.
I det totala kriget ingår att civilbefolkningen drabbas. I vissa fall sker
detta "händelsevis" genom att civilbefolkningen olyckligtvis är i vägen för
kriget. I andra fall är dock bekämpningen av civilbefolkningen helt avsiktlig,
och kan, som i fallet med de allierades bombningar av tyska städer, till och med
vara ett strategiskt huvudsyfte med bombningarna.
