Catalinaaffären




Denna sida behandlar de händelser under 1952 som gick under benämningen Catalinaaffären.

Catalinaaffären och FRA

Catalinaaffären var den dåtida benämningen på det som långt senare kommit att omtalas som den nedskjutna DC3:an. Sannolikt i ett försök att vända uppmärksamheten från den försvunna DC3:an kom fokus istället att hamna på nedskjutningen av en Catalina-flygbåt som spanade efter den försvunna DC3:an. Nedan försöker jag sammanfatta affären i korthet.

Bakgrund

Försvarets Radioanstal, FRA, hade två DC3:or utrustade för signalspaning, dessa hade namnen Hugin och Munin (= namnen på Odens två kunskapande korpar i den fornnordiska mytologin). DC3:orna flög regelmässigt på spaningsuppdrag över Östersjön längs Baltikums kust. Det hände tydligen mer än en gång att man kränkte baltiskt luftrum för att komma närmare de radiokällor man spanade på.

Försvinnandet

Den 13 juni år 1952 försvann DC3:an Hugin vid en flygning över Östersjön. Sovjetunionen förnekade all inblandning i planets försvinnande. Vid spaningar hittades den 15 juni en av DC3:ans livbåtar med kulhål i. Sovjetunionen fortsatte att förneka all kännedom om försvinnandet.

Catalinan

Den 16 juni sköts en svensk Catalina-flygbåt som var ute och spanade efter DC3:an ned av sovjetiskt jaktflyg. Catalinan lyckades nödlanda på vattnet, och besättningen räddades av ett västtyskt handelsfartyg. Sovjetunionen hävdade att Catalinan befunnit sig i sovjetiskt luftrum, något som troligen inte var sant.

Till skillnad från nedskjutningen av DC3:an kunde nedskjutningen av Catalinan inte hemlighållas för den svenska allmänheten, och nedskjutningen av Catalinan väckte stor uppståndelse i svenska media.

Lögner från båda sidor

Som sagt hävdade Sovjetunionen att man var ovetande om DC3:ans öde, trots att man från svensk sida tillkännagav att man funnit splitter av sovjetisk ammunition i den upphittade livbåten.

Svenska myndigheter å sin sida påstod att DC3:an varit ute på en "navigeringsövning" över Östersjön och hemlighöll signalspaningsuppdraget.

Ryktesflora

Bristen på information om DC3:an, såväl om dess uppdrag som om dess öde, skapade en livaktig ryktesflora under hela resten av kalla kriget.

DC3:ans uppdrag kopplades i ryktesfloran tämligen omgående till signalspaning, att inte mindre än fem FRA-anställda försvunnit samtidigt som DC3:an försvann kunde ju knappast vara en tillfällighet.

FRA:s samarbete med NATO togs också upp av ryktesfloran. Eftersom uppdraget varit så hemligt, måste det ha haft något med NATO att göra. Kanske skedde uppdraget på order av NATO? Kanske fanns det NATO-personal ombord? Kanske fanns det hemlig NATO-utrustning ombord?

DC3:ans och dess besättnings öde har också omgivits av rykten. Kanske nödlandade DC3:an i Baltikum? Kanske besättningen plockades upp ur vattnet och fängslades? Blev de avrättade?

Sovjetunionens sammanbrott - Ett steg närmare sanningen?

Först i början av 1990-talet kom, efter Sovjetunionens sammanbrott, ett erkännande från de då ryska myndigheterna att DC3:an skjutits ned av sovjetiskt jaktflyg. Sverige hade vid den tiden även erkänt att DC3:an hade haft signalspaningsuppdrag.

Lögner från båda sidor även på 1990-talet

Tyvärr bara gjorde fortsatta lögner från båda sidor att sanningen ännu inte kom fram. Även efter kalla krigets slut och Sovjetunionens fall ljög såväl ryssar som svenskar fortfarande om DC3:an, men nu nya lögner:

Ryssland lämnade ut förfalskad information om tidpunkten för nedskjutningen. Orsaken är inte klarlagd, eventuellt ljög man för att dölja att nedskjutningen tagit hela tio minuter i anspråk, och detta i så fall troligen för att dölja endera eller båda av följande:

En lång nedskjutningsprocess under vilken DC3:an försökt ta sig västerut kan ha inneburit att avslutningen av det sovjetiska anfallet skett i svenskt luftrum.

En lång nedskjutningsprocess kan även ha inneburit att det sovjetiska jaktplanet hunnit bekämpa eventuella överlevande, något som den sönderskjutna livbåten skulle kunna vara ett tecken på.

Från svensk sida ljögs fortfarande om DC3:ans verkliga uppdrag. Signalspaning hade man erkänt, men det påstods fortfarande att det var ett rutinuppdrag som genomfördes.

Dessa lögner om tider och uppdrag gjorde att sökandet efter vraket skedde på fel platser, och man hittade heller inget vrak under 1990-talet.

Ett steg närmare sanningen - och vraket funnet

Först i början av 2000-talet (mer än tio år efter kalla krigets slut) framkom dokument att DC3:an signalspanat på en stor sovjetisk flottmanöver som genomfördes i Östersjön. Detta innebar att flygrutten varit annorlunda än vad som tidigare antagits.

Dessutom hade nu de ryska förfalskningarna beträffande tidpunkten för nedskjutningen genomskådats. Sammantaget gjorde detta att man nu kunde peka ut ett troligt område där vraket borde kunna återfinnas.

Den dåvarande socialdemokratiska regeringen var dock inte särskilt angelägen om att satsa resurser på att finna DC3:an. En privat eftersökningsexpedition hittade emellertid år 2003 vraket av DC3:an, och år 2004 bärgades vraket. Kvarlevor av fyra av de åtta ombordvarande påträffades.

Socialdemokraterna vill förstöra vraket - Varför?

Efter det att vraket bärgats och haveriutredningen avslutats uppstod frågan vad som skulle ske med vraket av DC3:an. Den socialdemokratiska regeringen hade inställningen att det inte fanns något intresse i att bevara vraket, och att det borde malas ned och återvinnas.

Denna inställning måste anses som mycket märklig. DC3:an och dess öde var en av de stora öppna frågorna i Sverige under kalla kriget. Vraket av DC3:an måste därför anses som ett av de främsta museala föremålen från kalla kriget. Inställningen att vraket borde förstöras kan därför näppeligen motiveras med enbart en kostnadsfråga och krass materialism. Snarare ligger något djupare bakom.

Det jag personligen tror är en av de bakomliggande orsakerna till den socialdemokratiska oviljan att såväl återfinna vraket som att bevara det, är att DC3:an påminner om den socialdemokratiska dubbelmoralen under kalla kriget, och den räcka av lögner som omgav den socialdemokratiska neutralitetspolitiken.

Regeringen Erlander ljög om det svenska samarbetet med NATO, och man ljög om DC3:ans uppdrag. Nikita Krustjev lär i ett samtal med Tage Erlander ha erkänt den sovjetiska skulden i nedskjutningen, men Erlander valde att inte offentliggöra detta.

Informationen idag

Idag vet vi att DC3:an signalspanade på en sovjetisk flottmanöver, att den blev nedskjuten, och att samtliga ombordvarande troligen omkommit.

Vi vet dessutom att det signalspaningsarbete som FRA utförde ingick i en byteshandel med NATO, där information om sovjetiska radarinstallationer i Baltikum byttes mot avancerad elektronik. Kunskapen om de sovjetiska radaranläggningarna skulle användas av NATO:s bombflyg om det hade blivit aktuellt att kärnvapenbomba Sovjetunionen.

Vad vi fortfarande inte vet, och troligen aldrig kommer att få klarhet i, är hur nedskjutningen gick till i detalj. Fyra av de ombordvarande har inte återfunnits, lyckades de hoppa? Sköts de ihjäl i livbåten?

Vi vet inte heller detaljerna kring byteshandeln med NATO. Samarbetet var troligen mer intimt än vad som vill erkännas, men hur intimt var det?

//MatsB   v 1.0 2008-06-23


   Nedan kan du söka här eller på webben efter det du är intresserad av.
Google
 
       Besök även vår systerwebplats www.kalla-kriget.se!

matsb@bergrum.se © 2009 - 2014 • Allt innehåll upphovsrättsskyddat enligt lag.

bergrum.se